På detta sätt kommo vi hastigare framåt och hade nu den tillfredsställelsen att verkligen se målet växa i mörkret. Vi hade ej många steg kvar, då vi framför oss fingo se en mörk strimma eller yta på snön. Vi trodde först, att det var en ny spricka, som skilde oss från målet, men hvem kan beskrifva vår glädje, när vi upptäckte, att det i stället var vatten, härligt, rinnande vatten! I ett nu fingo vi fram träkoppen, och vi drucko, ja, vi drucko och njöto såsom endast den kan göra, hvilken en hel dag gått och stampat i våt snö och skare till långt upp på benen utan att ha smakat en droppe af hvad som helst. Jag tror knappast, att lifvet har en större njutning än den att få godt friskt vatten, när man är färdig att dö af törst. Är det, som här, isvatten, dricker man tills det börjar isa i tänder och panna, håller så upp ett ögonblick för att strax därpå dricka igen. Sakta och andäktigt suger man det i sig för att isningen ej skall komma för snart. Sedan vi druckit så mycket vi förmådde och fyllt vår träkopp och vår lomflaska med den härliga drycken, gingo vi de få steg vi hade kvar till bergväggen och funno där en god sittplats på ett utskjutande klippblock. Här togo vi fram vår matsäck och angrepo med frisk aptit dess innehåll af pemmikan, köttskorpor och köttpulverchoklad.
Men så började det regna. Det var icke fullt så behagligt, lika litet som att mörkret i den grad tilltog, att vi knappast sågo mer än ett par steg framför oss. Vi hade ännu ett godt stycke kvar till tältet; alltså marsch framåt igen! Vi höllo kurs öfver isen söder ut längs fjället. Ytan var här någorlunda jämn, som den ofta är längs fast land, där isen ligger stilla och är fastfrusen vid marken och fjällsidan. Men så blef sluttningen så brant och hal, att det var med knapp nöd vi kunde hålla oss uppe på den. För
