att vi skulle få det riktigt angenämt, började nu också flere stora sprickor visa sig nedanför oss. Genom mörkret kunde vi svagt skönja deras svarta afgrunder, färdiga att famna oss i det ögonblick vi togo ett felsteg eller en fot slant. Fjällväggen ofvanom oss var så tvärbrant, att vi icke kunde komma upp där: vi måste fram där vi voro, och uppnådde äfven lyckligt ett ställe, där en bergudde sköt ut i ismassan. Mellan bergväggen och isen var här en mer än 20 m. bred och, som det tycktes, bottenlös klyfta; där utanför i isen kunde vi genom mörkret svagt skönja åtskilliga sprickor. Hur stora de voro, kunde vi ej urskilja, men de voro säkerligen mer än tillräckligt stora att hindra vår fortkomst.
Det var intet annat att göra än att gå öfver berget genom en dal, som vi hade strax väster om klyftan, söka komma bakom bergudden och se efter, om det ej vore möjligt att komma fram längre ned. Det var en sann vederkvickelse att åter få gå öfver fast mark och få säkert fotfäste för hvart steg. Trots störtregnet, som gjorde oss genomvåta, togo vi oss en lång hvila på några stenar. Vi ville använda dagbräckningen till att fortsätta vår marsch på isen.
Ändtligen kom dagen röd och glödande i öster och kastade ett varmt rosenrödt skimmer öfver himmel och landskap. Under oss låg isen och såg ut att vara mer farbar än vi trott. Vi utsågo en sträcka, där det syntes lättast att komma fram, och så bar det af igen. Oaktadt vi gingo öfver glacieren icke långt från det ställe, där han stupar brant ned i hafvet, var isen dock här ej så uppfyld af sprickor och svår att passera som längre upp. Sönderbruten och oländig var han ändå och full af uppstående isspetsar och skarpa kammar med mellanliggande klyftor, som ofta kunde vara svåra nog att komma öfver utan att dock vara djupa. Men långa, bottenlösa sprickor af det slag vi längre
