upp påträffat, funnos ej här många, och egentligen endast på ett och annat ställe. Orsaken till deras ringa antal här nere måste vara, att de fyllas med vatten, som, när det fryser till, murar igen dem och till slut endast bildar ojämnheter i isen.
Snart voro vi öfver dem och kunde ändtligen klockan 5 på morgonen efter ett par timmars ytterligare marsch fröjda våra ögon med anblicken af tältet. Här lågo alla i sin goda sömn. Det första vi gjorde var att söka fram litet mat och hålla till godo med hvad huset förmådde, och det ansågo vi oss ärligt ha förtjänt efter vår 4 à 5 mils promenad. Så kröpo vi i säckarna, sträckte ut lemmarna och insomnade djupt, väl belåtna med resultatet af vår första vandring på denna så mycket omtalade och så mycket fruktade grönländska inlandsis, som skulle vara så svår att stiga upp på och ännu svårare att färdas öfver.
Innan vi anträdde själfva isvandringen, hade vi åtskilliga förberedelser att göra; i synnerhet voro våra skodon i stort behof af lagning och halfsulning, och att inlandsisen kräfde starka sulor, det hade vi under vår första vandring fått grundligt erfara. Stålskenorna under kälkar och skidor måste skrapas ännu blankare för att glida lätt, sakerna måste ompackas och det som skulle lämnas kvar skiljas från det öfriga. Alltsammans fordrade sin tid, och de följande dagarna hade expeditionens medlemmar kunnat ses sittande på berget utanför tältet upptagna af de mest olikartade fredliga sysslor, bland hvilka skomakeri spelade en mycket framstående roll. Det måste ha erbjudit en mycket egendomlig anblick att se oss sitta i dessa omgifningar med stöflarna mellan knäna handterande syl, becktråd och borst med en färdighet, som om vi under hela vårt lif ej gjort annat.
