inre utöfvat en alldeles särskild dragningskraft på människotanken.
Eskimåen är, så vidt vi känna, den första människa som kommit till Grönland och sålunda äfven den första som stött på Grönlands inlandsis. Hur länge sedan det är, veta vi ej, icke ens på ett ungefär, ty det antagandet, att eskimåerna först för ett tusen år sedan, eller ännu senare, skulle kommit till Grönland, är, efter min åsikt och såsom jag i ett senare kapitel skall söka visa, föga hållbart.
Eskimåerna kommo från trakter på västra sidan om Baffins-viken och Davis-sundet. Dessa trakter voro ej täckta af någon inlandsis, och deras inre var till en del bebodt. På Grönland ha de snart upptäckt, att de, när de sökte framtränga mot det inre, öfverallt hindrades af is. Detta har säkerligen afhållit dem från alla försök att själfva tränga dit in, men det hindrade dem ej att dit förlägga skådeplatsen för de många sägner de förde med sig om sammanträffande och umgänge med folk som bodde i det inre af deras förra hemtrakter. Dessa folk ha sannolikt till större delen varit indianer på det nordamerikanska fastlandets norra kuster, och de ha då i de grönländska eskimåernas sagovärld blifvit inlandsmänniskor, det vill säga med vissa öfvernaturliga krafter utrustade varelser, som bebo Grönlands inre.
Samma upprinnelse ha sannolikt äfven deras sägner om vandringar tvärs öfver inlandsisen, för så vidt man kan tillägga dem någon historisk grund. Dessa vandringar ha då verkligen ägt rum, men i länder längre väster ut, bebodda af eskimåer. Någon bestämd föreställning om det inre synes eskimåerna ej ha bildat sig. I de trakter där ren finnes kommo de på sina jakter ofta i beröring med landisens yttre rand och färdades väl äfven stundom ett stycke in på den till nunataker, dit renen tar sin tillflykt. De sågo här öfver-
