var förvånande stark och uthållig, ehuru han alltid visste att spara sig själf och sina krafter.
Särdeles under början af färden talade han mycket litet norska, men på grund däraf kunde också hans anmärkningar förefalla ytterst komiska och framkallade ofta mycken munterhet. Han kunde icke skrifva och förstod sig icke på sådana moderna inrättningar som t. ex. en klocka, men läsa kunde han, och hans käraste lektyr var nya testamentet på lappska, som han aldrig ville skilja sig ifrån.
Båda lapparne hade, såsom de själfva erkände, gått med blott för att förtjäna penningar, icke af någon håg för färden eller af lust till äfventyr; de voro tvärt om ytterst rädda för alltsammans och blefvo lätt skrämda, hvilket ju icke är att undra på, då man betänker huru litet de hade reda på hvad saken gällde. Att de icke kommo hem lika okunniga, kan man se bland annat af en del af Baltos anteckningar, af hvilka några längre fram skola meddelas.
Lapparne voro för öfrigt snälla och älskvärda människor, deras tillgifvenhet var ofta rent af rörande, och jag lärde mig snart att hålla mycket af dem.
