Det var liksom en hel ny värld genom dessa arbeten om inlandsisen och dess verkningar öppnades för vetenskapen. Visserligen hade redan förut flere naturforskare, bland dem Louis Agassiz, uttalat den förmodan, att stora inlandsisar möjligen en gång funnits. Men här var nu en verkligen befintlig inlandsis, och det var med ens klart för geologerna, att liksom Grönland nu, måste äfven stora delar af Europa och Amerika en gång varit täckta af is, och att från denna is härstamma de många märken och refflor efter slipning, man finner på bergen, de många moränerna och flyttblocken, som finnas kringströdda öfver hela norra Europa, ofta på de mest öfverraskande ställen: läran om den stora istiden uppstod, och en alldeles ny tid för geologien inleddes.
Nödvändigheten af mer omfattande iakttagelser på det enda ställe, där samma förhållanden som under denna istid ännu voro rådande, måste snart göra sig gällande och föranledde en hel rad nya försök att intränga på Grönlands inlandsis.
Raden inleddes 1860[1] af den under sir Allen Youngs befäl utsända Fox-expeditionen, om denna också ej var af geologisk natur. Det hade först (möjligen på öfverste Schaffners förslag) varit fråga om att på Grönlands östkust landsätta en slädexpedition under ledning af dr John Rae, hvilken hade erfarenhet af slädresor. Expeditionen skulle öfver inlandsisen begifva sig till västkusten, och man ville på detta sätt söka utröna möjligheten att här föra en telegrafkabel öfver land. Då man inemot midten af september närmade sig den sydöstra kusten, där, enligt sir Allen Youngs åsikt,
- ↑ Redan året förut (1859) skulle amerikanen öfverste Schaffner under sitt förut omtalade besök i Julianehaab ha gjort en utflykt på inlandsisen under ledning af löjtnant Høier, handelsassistent vid kolonien. (Zeilau, Fox-ekspeditionen. Kjøbenhavn 1861.)
