Då de kommit ungefär 6 eng. mil inåt och uppnått en höjd af 400 m., och det såg ut att vara samma goda före hela vägen inåt, syntes det ej vara någon idé uti att gå längre, ty de hade vunnit sitt syfte: de hade sett, att snöytan egnade sig förträffligt till resa med hundslädar, och eskimåerna som voro med försäkrade Whymper, att de på den snön skulle kunna åka 35 till 40 (eng.) mil om dagen. De vände därför om med de bästa förhoppningar om utgången på deras resa, »ty där var ingenting som syntes kunna hindra en vandring tvärs öfver Grönland».
Då inlandsisen vid Ilordlek icke går ända ned till fjorden, ville Whymper försöka, om han icke kunde finna ett lämpligt ställe, där så var fallet och de sålunda strax kunde börja isvandringen utan att först nödgas föra packningen öfver land. För det ändamålet företog han den 24—27 juni ännu en utflykt till inlandsisens rand, denna gång söder om Jakobs-havn, till den bekanta »Jakobshavns isfjord». Här var emellertid isen så söndersplittrad och ojämn, att det var omöjligt att komma fram där med hundslädar, och han beslöt därför välja det först försökta stället till utgångspunkt för den egentliga resan.
För denna måste emellertid göras åtskilliga förberedelser, som skulle skaffa Whymper de mest förtviflade svårigheter. Just vid denna tid rasade i kolonierna vid Discobukten en dödlig farsot (»bröstsjuka»), som angrep och dödade så väl unga som gamla. Af Jakobshavns 300 invånare voro 100 sjuka. Detta förlamade all företagsamhet. Olyckligtvis hade där dessutom nyss rasat en hundpest, hvilken så godt som utrotat alla de användbara slädhundarna i trakten, och att anskaffa det nödiga antalet var därför förenadt med stor svårighet. Whymper hade från Europa medfört material till hundslädar, men de få som kunde göra sådana voro fullt upptagna med
