att förfärdiga likkistor åt alla som dogo i den omnämda farsoten. Det var således ingen annan råd än att begagna vanliga grönländska hundslädar, gjorda af dåligt material och allting annat än egnade att användas på en färd sådan som den tillämnade. Till föda så väl för expeditionens deltagare som för hundarna hade medförts Hudsonbay-pemmican. Då det emellertid visade sig, att de grönländska hundarna ej ville äta denna kost, måste torkadt själkött hopskrapas från alla håll och kanter. Detta var emellertid lättare sagdt än gjordt, ty då de flesta goda fångstmän voro sjuka, rådde nästan hungersnöd i kolonien.
Omsider voro emellertid de flesta svårigheter någorlunda öfvervunna, och den 20 juli kunde expeditionen, hvilken, utom Whymper själf, bestod af 5 deltagare, infödingar och europeer, bland dem engelsmannen Robert Brown, som följt med från England, bryta upp.[1] Efter ett par dagar, använda till att föra bagaget från fjordändan upp till inlandsisens rand, måste man, på grund af ihållande blåst, vänta ännu tre dagar med anträdandet af själfva isvandringen.
Emellertid besteg Whymper en närliggande bergkulle för att få en utsikt öfver isen, men öfverraskades obehagligt vid upptäckten att isen helt och hållet ändrat utseende sedan han en månad förut sett den. Då var allt täckt af den renaste, fläckfriaste snö, men nu var denna helt och hållet bortsmält och hade »lämnat efter sig ett verkligt haf af alldeles bar is, söndersprängd i millioner sprickor af alla tänkbara former och dimensioner.» Whympers alla sköna förhoppningar gingo med det samma upp i rök.
Då vädret den 26 juli blef lättare, gjorde de dock ett försök att tränga öster ut öfver isen. Efter några få timmar
- ↑ Bland deltagarne synes också ha varit en norrman; åtminstone hade en af dem det norska namnet Olsvig.
