och endast ett par engelska mil från isranden tvangs man emellertid att stanna därigenom, att den ena meden på en af de största slädarna bröts af; en mindre släde hade likaledes fått sin ena med klufven längs efter, och de öfriga hade af stötarna i den ojämna isen blifvit svaga.
Whymper insåg nu omöjligheten att komma längre, men sände dock för större säkerhet tre af sina följeslagare[1] en eller två engelska mil längre in för att undersöka, om isen skulle bli bättre, oaktadt han visste, att den var af samma beskaffenhet många mil inåt. Då de vid återkomsten berättade, att isen snarare var sämre än bättre, vände man om.
Efter denna resa synes Whympers tro på snö- eller isfria sträckor i det inre Grönland blifvit rubbad. I sin bok »Scrambles amongst the Alps» (1871) skrifver han nämligen s. 246: »Grönlands inre synes vara helt och hållet täckt af glacierer mellan 68° 30’—70° n. br.» Däraf, att han på sista resan såg sprucken jökelis sträcka sig ända till horisonten, sluter han, att landet långt på andra sidan måste vara täckt af is eller snö, »ty till danandet af en så ofantlig jökelmassa fordras en oerhörd snöreservoir». Höjden af den innersta synliga delen af inlandsisen beräknade han till »icke mindre än 8000 fot», en siffra som sannolikt är något för hög, men dock torde mindre skilja sig från den verkliga, än man skulle tro.
Med den vandring på inlandsisen, som 1870 företogs af Nordenskiöld jämte nuvarande professor Berggren från Aulatsivikfjordens norra arm (söder om Egedesminde på
- ↑ Robert Brown, som var en af dessa tre, kommer (i sin uppsats i Petermanns Mittheilungen 1871, s. 385) med den besynnerliga uppgiften, att de längst in sågo framför sig en nunatak eller ö, som nu är helt och hållet omgifven af is, men ännu i detta århundrade kunde uppnås i kajak och var bebodd. (??)
