tvärs öfver landet[1]», medan det norr och söder därom kan finnas isfria oaser. Ett möjligt bevis därför anser han sig hafva i två korpar, som lapparne sågo på sin skidfärd och som kommo flygande från norr och vände om dit, sedan de uppnått spåren af deras skidor. Då dessa fåglar sällan den tiden af året bruka aflägsna sig långt från sina häckningsplatser på kustfjällen, anser Nordenskiöld det vara mycket som talar för, att de haft ett isfritt tillhåll norr ut, möjligen beläget vid ett sund, som, efter hans förmenande, sannolikt går tvärs igenom Grönland från Jakobshavns isfjord och möjligen till Scoresby-fjord på östkusten och »under de senaste århundradena spärrats af ismassor, hvilka brutit fram från jöklar vid sundets kuster». Tron på detta sund har Nordenskiöld från Hans och Paul Egede, enligt hvilka en sägen härom skall gå bland eskimåerna[2].
Tron på sund genom Grönland, eller att detta till och med endast skulle vara en samling af öar, har alltsedan dess återupptäckande i 16:e århundradet ständigt i olika former återkommit. Ursprungligen var det de s. k. Frobisher- och Bearesunden man sökte efter i södra Grönland, och de upptogos på alla den tidens kartor. Första upprinnelsen till dessa sund var den, att Frobisher gjort en mängd upptäckter bland öarna i nordamerikanska arkipeln på västra sidan om Davis-sundet utan att veta, hvar han varit. Sedermera trodde emellertid andra, att det måste ha varit Grönland som han besökt, och förlade så dit de af honom beskrifna sunden och öarna. Att Frobisher ej besökt Grönland, utan trakterna på andra sidan sundet, blef visserligen snart ådagalagdt, men det hindrade ej, att tron på Frobisher-sundet tvärs igenom
