Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/435

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
398
ÄLDRE FÖRSÖK.

Grönland bibehöll sig långt efter den tiden. Vi finna den till och med i Granz’ »Historie von Grönland» af 1765, där det berättas så väl om ett sund tvärs igenom Sydgrönland, som om det sund, hvilket enligt den forngrönländska sägnen skulle gå tvärs öfver mellersta Grönland.

Hans Egede trodde ej, att det fanns något sund tvärs igenom Sydgrönland, då han ej själf kunnat finna något sådant, och upptog därför ej heller något på sin karta i »Det gamle Grønlands nye Perlustration o. s. v.», som utkom i Köpenhamn 1741. Däremot trodde, som vi sett, så väl han som sonen Paul på det sund, som, enligt grönländarnes sägen, skulle ha sträckt sig från Jakobshavns isfjord öfver till östkusten, och detta utsätter han då också på sin karta, liksom Paul Egede har det på sin i »Efterretninger om Grönland, 1788.» Ett facsimile af den senare ger Nordenskiöld i Den andra Dicksonska expeditionen, s. 234.

Jag skall här icke inlåta mig på någon närmare undersökning af möjligheten, att ett sådant långt och smalt sund, hvartill man knappast känner något motstycke, skulle kunna finnas. Det vill dock synas mig, att redan Grönlands hela form och orografiska byggnad gör det ytterst osannolikt.

Den senaste expeditionen på Grönlands inlandsis före 1888 är den som 1886 företogs af Robert E. Peary, civilingeniör i Förenta staternas flotta, och dansken Chr. Maigaard, assistent i »den kongelige grønlandske handel».

Peary kallar själf färden en förberedande rekognosceringstur[1]. Det var ursprungligen meningen att företaga den med hundar, men i sista ögonblicket sviktade modet på de därtill lejda grönländarne, och de foro sin väg med slädarna och hundarna. Peary och Maigaard blefvo då tvungne att före-

  1. Bulletin of the American Geographical Society. B. XIX, s. 261—289. New-York 1887.