taga vandringen till fots och allena. Visserligen hade de en grönländare och en grönländska till hjälp de första dagarna; men ingendera kunde öfvertalas att följa med mer än ett litet stycke in på isen.
Till utgångspunkt valdes innersta hörnet af Pakitsok- eller Ilordlek-fjorden, alltså samma fjord, hvarifrån Whymper gjort sitt försök och där Amund Helland varit inne på isen.
Uppstigningen på själfva isen började den 28 juni. Provianten, som var beräknad för 30 dagar, och den öfriga utrustningen drogs på två amerikanska slädar af hickory, 2,70 m. långa, 33 cm. breda och vägande omkring 11 kg. Skidor och canadiska snöskor medfördes äfven, och de senare synas varit i flitigt bruk. Något tält hade de ej med sig, endast en pressening, som de täckte öfver sig i lä af slädarna. Då de kommit ett stycke in (den 7 juli) gjorde de sig för hvar dag (de sofvo om dagen och gingo om natten) snökojor, tills de kommo så långt in och så högt (den 12 juli), att snön ej längre kunde begagnas därtill.
Den 2 juli på aftonen, sedan de i följd af blåst och snöyra måst ligga stilla sedan föregående dags morgon, beslöto de vända tillbaka till tältet vid fjorden för att invänta förbättring i vädret, medan slädarna och packningen kvarlämnades.
Den 6 juli återvände de till slädarna och fortsatte vandringen inåt, sedan de nedlagt en proviantdepot för åtta dagar. Då de följande morgon gingo öfver en liten sjö, betäckt med tunn is, brast denna under Maigaards släde. De lyckades draga upp honom, men »han hade,» säger Maigaard[1], »af det myckna vattnet sakerna insugit blifvit minst 100 ℔[2]. tyngre än förut, och kunde endast med stor möda dragas.
