Vare sig härmed huru som helst, är dock denna expedition en af de märkligaste som företagits på inlandsisen, och man måste beundra de båda resandena för det de alldeles ensamma och med små medel kunnat uträtta så mycket.
Ännu samma sommar besökte Peary inlandsisens rand äfven på flere ställen längre norr ut.
Det är naturligt, att genom dessa många expeditioner på inlandsisen och till dess rand under årens lopp samlats ett stort material iakttagelser, som sätta oss i stånd att göra oss en någorlunda god och fullständig föreställning om dess beskaffenhet utmed hela västkusten upp till Upernivik. Genom två expeditioner (Nordenskiöld 1883 och Peary 1886) ha vi äfven fått veta, att innanför det yttre, af sprickor och ojämnheter uppfylda isbrämet finnes en vidsträckt, fullkomligt jämn snömark, som sakta höjer sig mot det okända inre.
En väsentlig lucka i vår kunskap om denna inlandsis är sålunda fyld, men mycket återstår ännu, och det var för att sprida ljus öfver en del af detta myckna som denna expedition tillkom.
Om inlandsisens beskaffenhet på östkusten kände man föga eller intet. Väl hade den danska kvinnobåtsexpeditionen under kapten Holm sett mycket af dess rand, men det hade ej varit tid att egna den någon uppmärksamhet, och själfva isen var på detta håll ännu ej beträdd af europeer[1].
- ↑ I samband härmed kan nämnas, att kapten Hovgaard, ledaren af Dijmphna-expeditionen, efter hvad han nyligen själf berättat mig, för ett antal år sedan till regeringen i Köpenhamn ingaf ett förslag, att med den då påtänkta kvinnobåtsexpeditionen skulle förenas en expedition med hundar och slädar öfver inlandsisen från öst- till västkusten, hvilken expedition han trodde sig med lätthet kunna utföra. Planen synes ej ha erhållit mycken uppmärksamhet.
