Lapparne yrkade ifrigt på, att vi skulle lämna kvar den ena sofsäcken, ty vi kunde godt sofva fyra i den andra och så kunde de båda sofva i sina päskar; där stode de sig godt, till och med i 40° köld, sade Balto. Det var bara onödig dödvikt. Han blef dock ej synnerligt länge af den meningen.
Då det var för varmt om dagen och snön i följd däraf våt, beslöto vi arbeta om natten och sofva om dagen.
Omkring niotiden på aftonen voro kälkarna stufvade, och vi anträdde vår vandring, med Kristianshaab som mål. I början gick det ej fort. Snöfältet, hvaröfver vi tågade fram, gick visserligen ned till stranden, så att vi kunde draga kälkarna ända därifrån; men stigningen var brant, och vi måste vara tre om hvar kälke och esomoftast pusta ut. De voro nämligen tunga: hvar och en hade en last af mer än 100 kg. Då vi kommo så högt upp, att vi kunde börja draga med en man för hvar, gjorde vi en liten omlastning, så att hvar och en af de fyra kälkarna fick omkring 100 kilograms vikt, medan den femte, som drogs af två, hade inemot dubbelt så mycket.
Den natten fingo vi godt väder och någon köld, jämt så mycken, att snön blef litet hårdare. Frånsedt den starka stigningen, var isen någorlunda god; sprickor funnos ännu icke. På morgonsidan kommo vi in på värre is med en mängd klyftor och ojämnheter, men som dock hade en hård yta, på hvilken kälkarna gledo ganska lätt. Sedan vi arbetat oss fram ungefär en half mil, slogo vi upp tältet på en höjd af omkring 180 m. Det smakade rent af himmelskt att få sig ett halft dussin koppar godt varmt te (med kondenserad mjölk), och så krypa i sofsäckarna. Jag tror, det var allas tanke, att vi haft behagligare arbete äu detta, men vi behöllo våra tankar för oss själfva.
