På ett och annat ställe var väglaget så pass godt, att vi kunde draga en kälke hvar, med undantag af Sverdrup och mig, som med den tyngsta gingo i spetsen för att visa vägen. Regnet hade tydligen hjälpt oss till bättre före, ty snön hade blifvit fastare och till en del bortsköljd från isen. Vi sjönko visserligen ännu djupt ned, men ville det blott frysa på, skulle det bli utmärkt. Ytan var emellertid fortfarande ojämn, och Balto säger i sin beskrifning om den:
.jpg)
(Teckning af E. Nielsen.)
»Den 20:e (skall sannolikt vara den 22:a) blef inlandsisen förfärligt ojämn; han var som stora vågor på hafvet, och det var förfärligt att släpa kälkarna upp på dessa vågor, och när man skulle ned igen kommo isstycken rullande ned öfver en. Tåget, som vi drogo kälkarna med, pinade axlarna så, att det kändes som de voro brända.»
Omkring 8-tiden på aftonen såg det ut som det ville klarna, och då vi togo för gifvet, att det i sådant fall skulle frysa på, gjorde vi strax halt och slogo upp tältet, för att hellre vänta, tills föret blefve hårdt.
