Det var en lycklig idé, som strax slog an; det gälde nu blott att finna en gryta. Men alla de brödlådor vi hade voro läck i följd af den hårda behandling och de stötar de varit utsatta för. Slutligen funno vi dock en, som var någorlunda tät, och vi grepo oss an med kokningen inne i tältet.
Blecklådan fyldes som vanligt med snö, af de stålstänger, som utgjort köl under våra kälkmedar, gjordes en ställning, och på denna anbragtes lådan så, att vi kunde göra upp eld under henne. Oljeduken refs upp i smala remsor, och i en snöskofvel af stål, hvilken användes som fyrfat, gjorde vi nu upp eld under vår kittel. Oljeduksremsorna brunno förträffligt, lågan slog högt upp på sidan af blecklådan och kastade ett vackert, rödaktigt sken ut öfver tältrummet på sex gestalter, som sutto rundt omkring, stirrade in i elden och tyckte, att lifvet nu började bli riktigt behagligt.
Men alla fröjder på denna jord äro flyktiga, och den att koka med oljeduk i ett tält utan rökhål i taket icke minst. Det dröjde nämligen icke många minuter förr än tältet var så fullt af rök, att vi voro nästan osynliga för hvarandra, till och med om vi lyckades hålla ögonen öppna. Förgäfves öppnade vi på tältdörren, ty om än litet rök gick ut, kom dock ständigt mer igen, och rökhafvet blef allt tätare. Glädjen öfver att se elden var längesedan förbi; kunde man öppna litet på det ena ögat, såg man endast ett matt skimmer långt in i tjockan. De flesta af sällskapet togo dock den förståndiga utvägen att krypa i sofsäckarna och draga locket väl till öfver hufvudet.
Ett par måste dock härda ut för att sköta om elden, så att snön kunde bli smält och teet kokt. Genom att öppna litet än på det ena, än på det andra ögat och så allt emellanåt sticka ut hufvudet genom tältdörren för att hämta en portion frisk luft, gick det dock någorlunda, och snön började
