smälta. Men för att fylla våra vedervärdigheters bägare till brädden, visade sig nu kokkärlet vara läck som ett såll; vi måste hitta på något annat. Locket på den blecklåda, som innehöll vårt apotek, var visserligen tätt, men det rymde ej mer än hälften af hvad vi behöfde. Det var dock vår enda återstående resurs. Jämte den andra lådan, som stäldes på den kant, där hon var minst läck, fick det nu tjänstgöra som tekittel, och på det viset redde vi oss hjälpligt. Vi fyrade nu duktigt på, så att tältet förvandlades till ett ordentligt litet helvete, och fingo så omsider verkligen ett slags te.
Följande morgon kokade vi också med oljeduk, men hade nu det förståndet att flytta eldstaden utanför tältet och brassade här på, tills vi fingo en tämligen stor portion snö smält, så att vi, utom en god, varm rätt kumminkål med upplöst köttpepton, för en gång fingo dricka oss otörstiga. Genom tillsättning af citronsaft, citronolja och socker förvandlades vattnet till den mest uppfriskande citronlemonad. Men det var också sista gången, innan vi kommo fram mot västkusten, som vi fingo riktigt släcka törsten, ty vi måste spara på bränslet.
När vi den morgonen vid dagsljus betraktade hvarandra, erbjödo vi allesammans ett märkvärdigt skådespel. Bevare oss väl, så vi sågo ut! Vår ansiktsfärg, som förr varit tämligen ljus och någorlunda rentvättad af väder och vind, var fullkomligt förändrad. Här och där sutto sotfläckarna så tjockt, att de kunde afskrapas med knif. I synnerhet voro alla rynkor och ojämnheter fylda med detta ämne. Likaledes hade stora samlingar däraf slagit sig ned på alla framstående partier, såsom ögonbryn, kindben, underläpp och haka, och hade man varit så olycklig att af naturen fått blondt hår eller skägg, hade det blifvit ramsvart. Det enda som var rent var hvitögat och tänderna, men de lyste i stället ohyggligt hvita.
