Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/477

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
434
TILL GODTHAAB.

Samma dag fingo äfven lapparne litet ondt i ögonen. Märkligt nog, voro de de första som ledo af snöblindhet; de voro också de enda. Jag måste drypa cocainlösning i ögat på Balto, men gjorde dock ingen synnerlig affär af det, och genom ordentligt bruk af snöbrillor och det röda silkesfloret blefvo de snart bra. Vi öfriga lyckades gå fria från denna äkomma, hvilken många arktiska resande ansett nästan oundviklig. Begagnas mörka glasögon och flor, är det dock intet tvifvel om, att den kan undgås. Oaktadt solen endast var uppe halfva dygnet, hann hon dock verka tillräckligt skadligt de stunder vi hade henne. Midt på dagen kunde solstrålarnas verkan vara intensiv, ett förhållande som till icke oväsentlig del hade sin grund i luftens tunnhet på den höjd (2,000 m.) där vi befunno oss, men naturligtvis äfven däruti, att de reflekterades från den omätliga, jämna snöslätten. På ansiktshyn hade detta en mer eller mindre stark verkan på oss alla; vi blefvo brunstekta, och. skinnet, i synnerhet på så framstående partier som näsan, föll af i stora stycken. Särskildt blef Kristiansens ansikte starkt angripet af solen; kindbenen svullnade upp och fingo solblemmor. De sågo ut alldeles som de blifvit förfrusna, och det vållade honom stora smärtor. Från den stunden blefvo vi noggrannare i användandet af våra röda silkesflor och undgingo därigenom allvarsamma olägenheter af solbrännan.

Det tog sig för öfrigt ganska egendomligt ut att se dessa fina silkesflor vaja mot den blå luften. De väckte ovilkorligen tanken på vårpromenader, glänsande ekipage, eleganta fruntimmersgestalter och strålande ögon. I stället sågo vi här allting annat än eleganta män, dragande ekipage, som ej heller ledo af den svagheten, och bakom floret mötte man blott sex smutsiga, väderbitna ansikten.