Den 29 augusti på eftermiddagen mojnade vinden så mycket, att det ej längre lönade sig att segla. Vi togo därför ned seglen och började draga, med kurs rätt på Godthaab. Den dagen blef snön också så lös och djup, att Sverdrup, Dietrichson och jag togo på oss indiantrugorna. De vållade oss dock åtskilligt bryderi i början, då vi ej förut gjort något försök att gå på dem. De första stegen bar det ständigt omkull. Än skrefvade vi ej tillräckligt ut med benen; den ena trugan slog emot det andra benet, och så bar det omkull. En stund togo vi oss nu till vara härför; men så satte vi den ena trugan ofvanpå den andra, och då vi skulle ta ett nytt steg, bar det omkull igen. Så skrefvade vi mera ut, och det gick bra; men så borrade framändan på en truga sig ned i snön, och vi lågo där igen. På detta sätt fortgick det en stund; vi lågo ständigt i snön och rotade. Men snart vande vi oss af med dessa kullerbyttor, och vi funno nu våra trugor mycket ändamålsenliga. De buro utmärkt ofvanpå snön, och vi fingo godt och säkert fotfäste med dem. Vi ångrade nu, att vi ej förr tagit dem på. Kristiansen försökte dem också, men kunde alls icke komma öfverens med dem, och sedan han legat öfverända ett tjog gånger, blef han så förargad, att han slängde dem i kälken och tog norska trugor i stället. Dem kunde han reda sig med, men de sjönko ned och voro betydligt tyngre att gå på.
Lapparne, som förut svurit så högt och dyrt på, att de aldrig skulle begagna dessa »dumma inrättningar», kunde nu naturligtvis ej bekväma sig därtill och sågo med mycket förakt och ogillande på oss, dumma människor, då vi togo dem på. Det väckte också deras synbara belåtenhet, när det i början ideligen bar omkull med oss. Men då det så gick bättre och vi tydligen fingo stort öfvertag öfver dem, kunde Balto ej längre styra sig, utan kom efter en stund med en
