någon för att uppsöka den lättaste vägen, utan att därför expeditionen måste stanna, och då det tillika är tyngst att i löst snöföre gå främst, så anser jag det lämpligast, att den första kälken drages af två man. Af denna anledning hade vi blott fem kälkar.
Fördelen af att hafva flere mindre kälkar istället för en eller ett par större, såsom förhållandet varit vid många föregående expeditioner, synes mig uppenbar. I svår terräng, där det är tungt att komma fram, äro de stora kälkarna med deras tunga packning besvärliga att manövrera; ja, under vår färd skulle sådant ofta varit rent af omöjligt, utan att aflasta dem och bära bagaget. Vi däremot kunde alltid, då vi hjälptes åt två och två eller tre och tre om en kälke, taga oss fram utan aflastning eller ompackning; understundom voro vi till och med tvungna att bära dem hela och hållna sådana de voro.
Att rigga om våra kälkar till segling, hvilket skedde flere gånger, gick utan svårighet för sig på det sätt, att två eller tre ställdes vid sidan af hvarandra och bundos tillsammans med hjälp af några skidor eller stafvar, som lades tvärs öfver dem och surrades fast; därpå restes särskildt för ändamålet medtagana bambustänger som master. Till segel användes tältgolfvet eller två presenningar. När vi så styrde kälkarna med en framtill anbragt styrstång af bamburör, närmast liknade en vagnstång, så kunde vi på detta sätt segla ganska bra. I fall man utrustade sig särskildt för detta ändamål, så kunde man naturligtvis inrätta sig betydligt bekvämare och bättre, än vi hade det. Jag anser nämligen, att detta sätt att färdas fram, som på Grönlands inlandsis först blifvit användt af amerikanen Peary, bör vid framtida expeditioner vinna större beaktande, än som hittills
