varit fallet; särskildt torde det få stor betydelse vid undersökningar af den antarktiska inlandsisen.
För en skidexpedition sådan som vår är naturligtvis skidornas konstruktion af lika stor vikt som kälkarnas, men då jag redan i föregående kapitel omtalat våra skidor, vill jag hänvisa därtill. Utom skidor medtogo vi äfven indianska snöskor och norska trugor.
De amerikanska snöskorna bestå, såsom bekant, af ett flätverk af djursenor, helst af den amerikanska elgen, utspändt öfver en ram at segt trä, ask eller dylikt. Våra snöskor hade en längd af 1,06 m. och en bredd af 39 cm. De norska snöskorna, hvilka vi kalla »trugor», voro gjorda af ett flätverk af vidjor och hade den form, som vidstående teckning utvisar. De voro små och hade en längd af endast omkring 39 cm. och en bredd af omkring 26 cm.
Trugor användas i vissa delar af landet ganska allmänt såväl om vintern som om våren; 1 synnerhet äro de till gagn på vårföre, då skidor äro mindre användbara. Största användning hafva de dock i många bygder för hästarna; hästtrugorna likna alldeles dem, som användas af människor, endast påbindningen är naturligtvis något olika och afpassad efter hästhofven. Våra fjordhästar lära sig mycket snart att gå på trugor och kunna således med fördel användas i snöföre, där inga andra hästar komma fram.[1]
Trugor, så väl indianska som norska, stå i vanliga fall långt tillbaka för skidor, när dessa skötas af män som förstå att använda dem. Anledningen hvarför jag det oaktadt medtog trugor var, att jag trodde att de skulle vara mera användbara, när det gällde att draga de tunga kälkarna upp-
- ↑ Af Xenophons Anabasis (IV, V) synes, att redan 400 år f. Kr. invånarna i det armeniska höglandet sannolikt kände bruket att binda trugor under hästfötterna.
