Vi visste ungefär, hvar vi voro, och vi visste tillika, att vi ännu ej på länge kunde vänta någon förändring.
Snöslätten, hvaröfver vi rörde oss, var nästan alldeles jämn. Endast i mycket svaga, långa vågor, som ej lätt kunde skönjas med ögat, hvälfde den sig från den ena kustsluttningen till den andra. Vågdalarna hade en riktning nästan rakt i norr och söder.
Om snöns yta skrifver jag den 30 augusti, att det lösa, nyfallna snölager, som ligger ofvanpå den alldeles hårdfrusna gamla issnön, ej är mer än 4 till 5 tum tjockt, och jämt och glatt, medan det de föregående dagarna varit ända till en fot djupt och därtill hopyrdt i drifvor, på hvilka kälkarna gledo trögt.
Från den dagen var snöns yta glatt som en spegel utan annan ojämnhet än de spår vi intryckt i den.
Våra dagsmarscher voro i regeln icke långa, mellan 1 och 2 mil. Att de sällan voro längre, härrörde däraf, att föret nästan alltid var tungt. Hade vi kommit tidigare på sommaren, t. ex. vid midsommarstiden, skulle vi fått ett utmärkt glatt och hårdt före, liknande det vi hade i början af färden (den 22 och 23 augusti). Nu hade ofvanpå denna hårdt frusna snö kommit lös nysnö, fin och torr som dam och af blåsten hoppackad till yrsnö, på hvilken, som bekant, kälkar så väl som skidor gå tungt. I den starka köld vi fingo var den alldeles ovanligt dålig: den var som sand att draga på och blef allt värre ju längre vi kommo. Ofta föll äfven ny fin snö, som ej gjorde det bättre. Föret var i själfva verket så tungt, att det endast var med ansträngning af alla krafter som vi arbetade oss fram. Vi måste för hvart enda steg taga uti allt hvad vi förmådde, och det blir något tröttande i längden.
