Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/483

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
440
KLIMATET OCH SNÖFÖRHÅLLANDENA.

Mina dagboksanteckningar från denna tid bära omisskänliga spår af att vi funno föret dåligt. Jag skall som prof endast återgifva några af dem. Den 1 september skrifver jag: »I dag blef föret mer än vanligt kärft att draga på. Det var omkring 8 till 9 tum ny lös yrsnö, fin som dam och sträf som sand, ofvanpå den ett par tum tjock skare, som täcker den gamla, likaledes lösa snön. Vid middagstiden, då solen tar på snön, blef det värre än någonsin. I vår förtviflan öfver föret skrufvade Sverdrup och jag af stålskenorna under medarna på vår kälke, i den tron att trämedar skulle glida lättare än stål på dylik snö i kölden. Vinsten var dock tvifvelaktig. Det var och förblef tungt. Det synes oss för hvar dag bli allt värre och värre.»

Något senare skrifver jag: »En och annan dag kan väl föret bättra sig något, men det är alltid af kort varaktighet, och sedermera blir det vanligen värre än någonsin. Om nätterna så väl som om dagarna faller det ofta fin snö, som är ännu kärfvare än den gamla att draga på. — Oaktadt solen värmer, är hon dock, ej ens vid middagstiden, så stark, att hon förmår smälta snön på ytan, så att det någon gång kan bli skare på honom[1]. Nej, han är och förblir lös hela vägen inåt.»

Den 8 september heter det. »Föret är otroligt tungt, det tyngsta vi ännu haft, oaktadt det är så hårdt. Denna yrsnö är kärf som sand att draga på. Vi släpa oss fram mot blåst och snöyra.» Vidare den 9 september: »Frampå dagen började det snöa, och föret blef allt tyngre; det blef

  1. Den 30 augusti hände dock, att vi fingo en tunn skorpa ofvanpå snön. Jag yttrar om den i min dagbok, att den tydligen bildats genom solens starka verkan på middagen och af kölden under den öfriga delen af dagen. »Denna skorpa var visserligen ej tjock nog att bära kälkarna; men hon gjorde dock att de gledo lättare.» Det varade blott en dag.