värre än i går; att säga, att det var som att draga på blålera, skulle knappast vara tillräckligt för att beskrifva dess art. Vi måste för hvart steg taga i allt hvad vi förmådde för att få de tunga kälkarna fram, och på kvällen voro Sverdrup och jag, som gingo förut och plöjde väg, tämligen schackmatt. De andra hade det jämförelsevis bättre, då de kunde gå i våra spår, och deras kälkar med stålskodda medar gledo lättare. Dock, aftonen i tältet med en god »lapskaus», lagad af bröd, bönmos och pemmican, kommer oss att glömma alla dagens mödor.»
De här meddelade utdragen skola säkerligen vara tillräckliga att visa förets beskaffenhet. För öfrigt bör det måhända tilläggas, att den kälke, Sverdrup och jag tillsammans drogo, hela tiden var tyngre än de andra, hvarför vi också till slut lämnade den efter oss. Jag skrifver därom: »Den 11 september funno Sverdrup och jag, att det blef värre än värre med vår kälke; det var nätt och jämt vi kunde få fram honom. Vi kunde ej förstå hvad det var som fattades honom; han har alltid varit värre att draga än de andra kälkarna, och Sverdrup menade, »att det måste vara den onde själf som satt bakpå». Den förmiddagen beslöto vi därför lämna honom kvar och togo Baltos kälke i stället, medan han lade sin last på Ravnas, och de båda lapparne drogo alltså efter den dagen tillsammans. Genom denna förändring gick en ny sol upp öfver mitt och Sverdrups lif; vi kommo med vår nya kälke så fort fram, att de andra hade svårt att följa med, och vi funno, att tillvaron blef nästan behaglig.»
För öfrigt var det nog icke endast vi som funno, att det var tungt. Lapparne klagade ständigt, och en dag stannade Balto plötsligt och sade till mig: »När du i Kristiania frågade oss två lappar, hur mycket vi kunde draga, svarade vi, att vi kunde draga 3 vog hvar; men nu ha vi öfver 6 vog
