hvar att draga, och en sak vill jag säga, och det är den, att kunna vi draga det här lasset till västkusten, äro vi starkare än en häst.»
För att förekomma, att någon af hvad jag här yttrat om skidföret m. m. skulle kunna draga den oriktiga slutsatsen, att vi hade föga eller intet gagn af våra skidor, får jag härmed upplysa, att skidorna för oss voro en fullkomlig nödvändighet. Utan dem skulle vi i sanning ej kommit långt. Sannolikt skulle vi antingen ej kommit åter, eller nödgats vända om. Skidorna äro, såsom redan är nämdt, för den som förstår begagna dem, betydligt öfverlägsna de indianska snöskorna, till och med att draga med. De trötta mindre under gången, då de ej lyftas och man ej behöfver skrefva mer med benen än vanligt. Nitton dagar å rad gingo vi på våra skidor från tidigt på morgonen till sent på kvällen. Det afstånd vi på dem tillryggalade var inemot 50 mil.
Vädret var under nästan hela vår färd öfver inlandsisen så till vida klart, att solen sken igenom molnen, och det var ej många dagar då det var alldeles igenmulet. Till och med när det snöade, hvilket ofta hände, var luften sällan tjockare, än att solen kunde svagt skönjas. Den fallande snön var alltid fin och liknade mer frusen dimma som kom ned, än den snö vi i Europa äro vane vid. Han liknade alldeles den, som i vissa trakter i Norge är känd under namnet frostsnö och som bildas därigenom, att luftens fuktighet faller direkt ned i fast form utan att bilda moln.
När så solen sken igenom denna med fallande frostsnö fylda luft, bildade sig alltid ringar omkring henne, och sådana så väl som vädersolar och axlar genom solen till dessa o. s. v. voro därför, så länge vi befunno oss i Grönlands inre, en nästan daglig företeelse. När solen närmade sig horisonten så mycket, att en del af ringen kom under denna, bildade
