sig gärna kraftiga vädersolar i de punkter, där solringen skar snöslättens rand, på samma gång en tredje vädersol bildades på denna rätt under solen.
Kölden blef ständigt allt starkare, ju längre vi kommo inåt. När vädret var någorlunda klart, hade dock solen en betydlig styrka, och vid middagstiden kunde hon en stund bränna så starkt, att värmen till och med blef besvärande. Den 31 augusti skrifver jag sålunda i min dagbok, att solvärmen de dagarna hade en sådan kraft, att snön blef våt och kram, kälkarna gingo tungt, och vi blefvo våta om fötterna. När det så åter fram på eftermiddagen frös till, gingo kälkarna visserligen lättare, men med fötterna var det illa bestäldt, och man måste vara mycket försiktig, om man ej skulle få dem förfrusna. Det hände ofta, att när lappskorna skulle tagas af om kvällen, de frusit ihop med strumporna till ett stycke.
Längre fram förmådde solen ej upptina snön, men hon hade dock en betydlig kraft på den höjd, där vi befunno oss och där luften följaktligen är tunn och jämförelsevis litet af dess värmestrålar absorberas i atmosferen. Som exempel på solens verkan kan bland annat anföras, att den 1 september en sprittermometer, som lades i solen, visade, + 29,5° C., på samma gång luftens temperatur var — 3,6° C. (mätt med svängtermometer). Under natten hade vi haft — 16° C.
Den 3 september visade en sprittermometer, då den vid middagstiden lades på en kälke i solen, en temperatur af + 31,5° G., medan svängtermometern vid samma tid visade, att luften hade en temperatur af — 11° C.
Denna stora skilnad mellan temperaturen i solen och i skuggan har naturligtvis sin grund i den starka värmeutstrålningen genom den tunna, föga vattenhaltiga luften på denna höjd öfver hafvet.
