»Den 4 september på förmiddagen hade vi ett härligt, stilla väder; nysnön hade under natten fallit helt lös och lätt. Solen sken på den ändlösa, enformiga snöslätten, hvilken med en nästan omärklig stigning i svaga, nästan osynliga böljor utbredde sig framför oss som en enda hvit, diamant-beströdd matta, fin och mjuk som dun. Men på eftermiddagen undergick landskapet en stor förändring. En bitande blåst kom rykande från nordväst (rättvisande). Han piskade snön framför sig och förvandlade hela landskapet till en enda snöyra. Himmeln var alldeles klar; det blef allt kallare: termometern föll ned på —19° C. Vindens styrka ökades ständigt, och han gick slutligen öfver till full storm. Det var ytterst ansträngande att arbeta sig fram emot den, och man måste vara aktsam om sig för att ej frysa sig fördärfvad.
»Först kyldes näsan. Jag märkte det dock i så god tid, att jag genom gnidning med snö fick henne räddad och trodde mig nu säker. Men så fick jag en underlig köldförnimmelse under hakan och märkte nu, att halspartiet rundt omkring struphufvudet var stelfruset. Genom gnidning med snö och genom att binda ett par ullvantar och andra klädespersedlar om halsen lyckades jag äfven få halsen varm igen. Men så kom det värsta af allt: blåsten trängde genom kläderna inpå magen, och jag fick våldsamma smärtor; men genom anbringande af en filthatt på honom återstäldes äfven den delen af kroppen. Med Sverdrup stod det en stund ej bättre till. Hur det gick de andra som kommo efter, vet jag ej, men antager, att det knappast var stort bättre med dem. Den kvällen smakade det mer än vanligt godt att komma i tältet och få varm »lapskaus».
»Följande förmiddag hade vädret stillnat af; men på eftermiddagen bröt stormen åter lös med snöyra, denna gång från sydväst. Han höll i den dagen och hela den följande
