natten och blef allt mer sydlig. Jag gladde mig åt god segelvind, men då vi skulle bryta upp på morgonen (den 6 september), hade han stillnat af så mycket, att vi ej ansågo det löna mödan att sätta till segel. Fram på förmiddagen friskade emellertid vinden till igen, och vid middagstiden var han rakt sydlig (rättvisande). Jag trodde därför, att vi borde hissa segel, men då detta mötte invändningar från de andra, som i detta yrväder hade föga lust för omriggning och de många surrningarna, lät jag det olyckligtvis vara, hvilket vi sedermera skulle få ångra, ty ju längre vi kommo, dess mer förlig blef vinden, på samma gång han växte i styrka.
»Det blef snart en fullständig snöstorm, som sprang öfver till ostsydost eller ost. Vi hade honom alltså nästan rakt med, och han gaf både oss och kälkarna en frisk fart. Då nu äfven snöslätten tydligen hade en liten lutning, bar det af med fart väster ut. Snöyran tilltog i den grad, att Sverdrup och jag ej på 20 stegs afstånd kunde se de andra som kommo efter, och vi måste ofta stanna och invänta dem.
»Då vi vid 8-tiden på aftonen gjorde halt, var det intet lätt arbete att i den rykande stormen få upp tältet. Och ve den olycklige, som gått lätt klädd under dagen och nu måste taga af sig tröjan för att få på sig något mera underkläder! Stormen blåste snödammet genom alla porer i ylletröja och skjorta ända in på kroppen. Det kändes som man stod splitter naken. Själf höll jag under det bestyret på att få min vänstra hand förfrusen, och det var med största svårighet jag fick kläderna tillknäppta.
»Dock, tältet kom upp äfven den gången, men lagadt blef ingenting den kvällen; därtill yrde det för mycket snö in genom alla fogningar. Vi togo ett par köttskorpor, litet lefverpastej och pemmikan och voro glada att så snart som möjligt få krypa djupt ned i säckarna, draga locket öfver
