hufvudet, äta där, sofva och låta stormen regera därute bäst han ville. Vi hade den dagen kommit ett långt stycke fram, som vi trodde nära 4 mil (det var dock knappast mer än 2½.
»Stormen rasade hela natten och blef allt mer rakt östlig (rättvisande). Just som jag vaknade följande morgon (den 7 september) hörde jag något springa sönder: det var den ena af bardunerna på tältets östra vägg. Stormen låg rakt på denna med en våldsamhet, så att jag hvart ögonblick väntade få se honom rämna. Med tillhjälp af några på hvarandra staplade packsäckar fingo vi honom någorlunda stöttad. Men jag fruktade ännu, att han skulle slitas sönder, och tänkte endast på, hvad vi skulle göra, när snön kom inyrande i tältet till oss. Det blefve väl då ingen annan råd än att krypa djupt ned i säckarna och låta snöa in sig.
»Vi hoppades dock, att vädret skulle bättra sig. Emellertid fick jag lampan tänd och kokte lapskaus och te, som gjorde godt i de hungriga magarna. Stormen saktade sig nu litet, och vi trodde oss kunna bryta upp. Vi klädde oss i oväderskostym och ämnade oss ut för att hissa segel, ty i dag var det ändtligen segelvind som förslog. Balto var först färdig och kröp ut genom tältdörren, hvilket ej var något lätt arbete, då den var stängd af en snödrifva. Det varade ej många sekunder förr än han kom inhoppande igen, med ansikte och kläder fulla af snö och ur stånd att yttra ett ord, ty blåsten och snöyran hade tagit andan ur halsen på honom. Det första han sade, då han kom sig så pass för, att han kunde tala, var: »i dag blir det ingen resa af». Jag stack ut hufvudet och insåg genast, att han hade allt för rätt: allt stod som en rök.
»Vi måste stanna där vi voro; men tältet måste stöttas och mat hämtas från slädarna, innan vi blefve alldeles ned-
