inklämdes under henne, och jag förlorade helt och hållet väldet öfver dem. På det sättet höll jag länge ut, i ständig kamp med denna fördömda skidända, medan Sverdrup rände förut och styrde, i den tron, att vi båda andra sutto bakpå, och det bar af med städse ökad fart. Snön rykte omkring och bakom oss, och de andra blefvo allt mindre i snöyran akter ut.
.jpg)
(Af A. Bloch.)
Men så började en isyxa, som låg på lasset, lossna och gjorde min af att vilja falla af. Hon måste räddas. Jag makade mig försiktigt framåt alldeles på framkanten af skidändan och höll just på att fästa yxan, då vi kommo på en svår drifkant. Skidändan skar in i benen, och där låg jag och tittade efter skutan och seglet, som foro vidare utför sluttningen och i snöyran blefvo allt mindre och mindre. Det var rent af hemskt att se, hur hastigt de aftogo i storlek.
Det var en underlig känsla att ligga där, medan de andra allt mer aflägsnade sig. Omsider kom jag dock på benen igen och rände åstad i kölvattnet efter skutan, hvilken, så vidt jag kunde skönja, var långt där nere.
Till min glädje fann jag, att det med vindens tillhjälp var möjligt att äfven ensam komma ganska fort utför.
