Jag hade ej ränt långt, förr än jag hittade yxan, som jag sökt göra fast. Ett stycke till, och ett mörkt, denna gång fyrkantigt föremål skymtade fram genom snötjockan. Det var en blecklåda, innehållande den dyrbara köttpulver-chokladen. Nu bar det af ett långt stycke med chokladlådan under ena armen och isyxan och skidstafven under den andra. Men så framskymtade åter flere mörka föremål på en hög drifva ett stycke fram. Denna gång var det en mig tillhörig pelströja samt ej mindre än tre pemmikanlådor som lågo kringströdda öfver snön. Det var mer än jag kunde reda mig med. Här var alltså ingen annan råd än att sätta sig ned och vänta på undsättning.
Där jag satt kunde jag nu se hela vårt stolta fartyg och seglet endast som en liten fyrkantig lapp långt, långt ned på slätten. Det ilade ännu bort i samma riktning. Men där vände det ändtligen upp i vinden, solen blänkte i blecklådorna, och seglet föll. Så kom Kristiansen rännande, och en stund därefter de tre andra seglande så att det rykte om dem. De måste nu taga ett par af våra saker; men som vi skulle lägga dem på lasten, upptäcke Balto, att äfven de hade mist tre pemmikanlådor. Det var för mycket värdefull mat, och de måste tillbaka för att leta efter dem.
Emellertid rände Kristiansen och jag utför till Sverdrup, hvilken vi snart upphunno. Och här väntade vi nu på de andra, hvilket i den genomträngande blåsten och utan något skydd var ett tarfligt nöje. Sverdrup berättade, att han seglat friskt undan, att det hade gått utmärkt, och han trodde sig ha oss båda bakpå. Seglet hindrade honom ju att se något akter ut. Sedan han på det viset seglat en lång stund, föreföll det honom litet underligt, att det var så tyst bland passagerarne där bakpå. Han började en konversation, men fick
