det sättet gick det med sjungande fart utför. Där marken såg opålitlig ut, måste jag gå försiktigt till väga och ständigt känna mig för med stafven, om det ej var ihålig mark under nysnön. När så var fallet, gafs tecken åt de andra, att de skulle gå en annan väg, där jag fann säker grund. Trots denna försiktighet, var det dock en gång mycket nära, att Sverdrup, Kristiansen och kälkarna försvunnit: hela snömassan instörtade bakom dem just som de kommit öfver en spricka de ej visste om.
»Emellertid ökade vinden, och seglen måste flere gånger minskas, för att skutorna ej skulle komma för nära inpå mig. Då hungern slutligen gjorde sina kraf gällande, utdelades 2 köttskorpor pr man; vi höllo dock ingen rast af den anledningen: de måste förtäras under farten.
»Det mörknade hastigt, men fullmånen gick upp. Han lyste tillräckligt genom snötjockan, att jag kunde se att undvika de värsta sprickorna. Det gjorde ett sällsamt intryck att se de båda skutorna komma susande efter öfver den enformiga hvita slätten, medan de breda vikingaseglen aftecknade sig mot den stora månskifvan.
»Med allt starkare fart gick det allt jämt framåt. Men isen blef svårare, och jag kunde genom månskenet se ännu värre is för ut. I nästa ögonblick var jag där: det var massor af sprickor, men de voro fylda med snö och därför i allmänhet ofarliga. Emellanåt kändes visserligen med stafven ihålig grund inunder, men sprickan var smal, och kälkarna gledo öfver. Så kom en bredare spricka, och jag fick se ett mörkt och bredt svalg ej långt ifrån mig. Jag stannade, närmade mig försiktigt på den hala isen, där det nu knappast fanns någon nysnö, och såg ned i ett djupt och mörkt svalg. Där bortom framskymtade spricka efter spricka som djupblå strimmor, alla gående i samma riktning tvärs öfver vår led.
