Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/526

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
477
OVÄDER.

och bromsade bäst vi kunde för att undgå sprickor; i synnerhet voro lapparne djärfva och åkte utför med ljungade fart.

Litet längre fram träffade vi på glanskis, som var helt svår att gå på och tycktes vara en stor tillfrusen insjö. På andra sidan denna kommo vi åter ut på osäker is. Sedan vi här flere gånger sjunkit ned med benen i sprickor, funno vi bäst att taga på skidorna igen; man kunde då gå tryggare, i det de gåfvo en större bäryta på osäkra ställen. En gång såg det dock styggt ut: vår kälke kom längs efter en spricka, och den ena meden skar igenom snödrifvan som täckte henne. Det började redan brista längs efter hela kälken, då vi i sista ögonblicket fingo upp honom på säker grund.

Ravna och Balto gick det nästan värre, då de en gång skulle försöka en kortare väg än den Sverdrup och jag tagit. De kommo ut på en ännu bredare spricka, där hela den ena meden skar igenom och kälken nära på välte öfver; det var med yttersta nöd de klarade sig. Jag var naturligtvis »bös» och lexade upp dem för det de ej följde våra spår. »Var det ej nog, att de som gingo först, utsattes för dylikt?» Äfven Kristiansen hade på ett hår när mist sin kälke vid ett dylikt tillfälle.

På eftermiddagen blef det oväder med hagel och stormbyar från s. s. o. Haglen piskade oss i ansiktet, och kälkarna kastades oupphörligt på tvären af stormen, så att de blefvo ytterst tunga och svåra att draga. I synnerhet var det fallet med Sverdrups och min kälke, då lasten var så stor och hög och vindfånget följaktligen betydligt. Stålkölarna under medarna skulle nu varit goda att ha; men, som jag nämt, blefvo de förstörda af den ojämna isen nära östkusten.

På aftonen gjorde vi halt på en liten slätt, där det fanns litet hopyrd nysnö, i hvilken vi kunde stöta ned skidstafvarna och där det sålunda var lätt att uppslå tältet.