Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/527

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
478
LAND! LAND!

Vi hade invaggat oss i hoppet att denna dag komma land mycket nära, om ej uppnå det. Men däri blefvo vi grymt bedragne, och det föreföll oss, som vi på aftonen ännu vore lika långt ifrån det.

Följande dag fingo vi snö, och ingenting kunde ses hvarken af land eller isen omkring oss. Vi gingo sålunda framåt nästan på måfå; det var omöjligt att se, hvar det var farbarast.

Fram mot middagen gjorde vi halt för att, om möjligt, få en middagshöjd. Solen tittade nämligen fram litet genom snömolnen, och det var af största vikt att få veta, hvar vi voro. Föregående middag hade jag kommit för sent, då jag tog miste om tiden; jag hade ju, som sagdt, glömt att draga upp uret. Lyckligtvis var solen jämt så länge synlig, att jag fick höjden och beräknade bredden till 64° 14ʹ n. br. Detta var litet längre norr ut, än jag önskat. Jag hade under seglingen sedan vi fingo land i sikte hållit för mycket åt norr, och nu skulle vi få plikta flere dagar därför. Hade vi hållit den först bestämda kursen, skulle vi sannolikt kunnat segla ända ned till land.

Med sydlig kurs drogo vi nu vidare. Fram på eftermiddagen kommo vi upp på en ås mellan så förfärliga sprickor, att vi voro glada att komma därifrån så fort som möjligt. Här kommo vi ned på en tämligen jämn is i en dalbotten mellan två ryggar, som öfverallt voro genomfårade af sprickor. Dalen trängde allt mer ihop sig, och vi kommo slutligen fram till en klyfta, där de båda åsarna nästan möttes och där marken stupade brant utför med en förfärligt söndersliten is. Här såg det omöjligt ut att komma fram, och det var gagnlöst att marschera vidare i detta töckniga väder. Ingen visste, om vi ej redan gått för långt.