Det beslöts då, att Ravna, Balto och Dietrichson skulle slå upp tältet, medan Kristiansen, Sverdrup och jag under tiden företogo en vandring ned på den ojämna isen för att se, om där var möjligt att komma fram. Balto, som var utnämd till underkock, fick vidare order att sätta kokapparaten i gång, laga god, varm ärtsoppa och hålla varmt vatten i det öfversta kärlet, så att vi efter maten kunde få oss en citrontoddy, och allt detta borde han ha färdigt tills vi kommo tillbaka.
Vi tre, som skulle begifva oss af, fingo snart alptåget bundet om oss och togo så vägen nedåt. Isen var ovanligt dålig och tung, idel iskanter och klyftor; men den var dock ej farlig, då klyftorna i allmänhet ej voro djupa.
Stor var min öfverraskning, då vi gått ett stycke och jag fick sikte på en liten mörk yta nere mellan några snötäckta isryggar. Det såg alldeles ut som det varit vatten; men det kunde ju också vara is, och jag sade därför ingenting till de andra. Men då jag kom dit, stack stafven däri och såg att det var vatten, kände vår glädje inga gränser. Vi kastade oss ned, lade munnen till vattenytan och sörplade i oss af hjärtans grund. Efter en hel månads lif med knappa vattenrationer var det en obeskriflig njutning att ha öfverflöd. Hur många liter vi sögo uti oss, skall jag lämna osagdt, men få voro de icke. Vi kunde ordentligt känna, hur magarna svälde.
Så drogo vi vidare, något tyngre än förut. Vi hade ej gått långt, förr än vi hörde någon ropa, och fingo nu se lille Ravna komma springande allt hvad han förmådde. Vi inväntade honom, rädde att någonting var på tok. Snart hann han upp oss, och jag blef icke litet glad, då jag fick höra, att han endast kommit för att hämta vekarna till spritlampan,
