vikt det varmaste af alla skinnslag jag känner; särskildt äro vinterskinn af renkalfvar i ovanlig grad lätta och varma.
Sådana kunde jag emellertid då icke erhålla, utan måste nöjas med skinn af renkor, hvilkas skinn äro betydligt tyngre. En olägenhet med renskinnet är naturligvis den, att håret lätt afnötes, liksom ock att det icke tål mycken väta, innan det faller af. I sådant hänseende är hundskinn betydligt bättre och starkare; det kan dock icke mäta sig med renskinnet i värme. Ännu bättre än hundskinn är vargskinn, som blott har det felet, att det är väl dyrbart. Skinnet i våra sofsäckar höll mycket bra under hela resan samt vintern öfver på västkusten; det var särskildt beredt för ändamålet af buntmakaren Brandt i Bergen, och jag hade all anledning att vara nöjd därmed.
Vi hade två sofsäckar, af hvilka hvar och en var afsedd att rymma tre man. Detta är särdeles ändamålsenligt, enär en säck för tre man naturligtvis är lättare än tre enmanssäckar, och på samma gång är den större säcken betydligt varmare, då de tre liggande värma hvarandra ömsesidigt. Ännu större fördel skulle man i sådant hänseende hafva vunnit genom en enda säck för hela expeditionen; men för den därmed förenade risken tordes jag icke utsätta mig, ty om den släde, som burit denna enda säck, nedstörtat i en isremna, så hade vi stått där utan allt skydd mot nattkölden, då däremot, om vi förlorat den ena af tremanssäckarna, vi icke varit alldeles rådlösa, ty i nödfall kunde hvarje säck rymma fyra man, och vi hade för sådan händelse fått tura om att begagna den.
På öfre sidan voro säckarna försedda med en lös flik, hvilken som ett lock kunde tillspännas öfver öppningen medels tvenne remmar. Då kylan icke var för stark, blef det väl varmt att hafva dessa lock tillslutna, men när det blef
