godt västkust, här godt ställe för gammal fjällapp, här mycket ren, här alldeles som på finmarkska fjällen.»
Det var en härlig natt med en sällsamt mild luft. En vek stämning gör oss tysta; tanke på tanke ila ut i rymden och spinna ihop sig med månens strålar — han har alldeles nyss kommit fram bakom åskanten — och det bela sammanväfves slutligen till en enda tankeväf, så fin, att man icke får reda på någon af trådarna, utan allt mer försjunker i en välgörande dvala. Natten är dock långt liden, innan man kan förmå sig att krypa till kojs. Sverdrup säger, att han aldrig i hela sitt lif upplefvat en så härlig afton som denna, då han låg vid den första ljungbrasan och rökte mossa. Och flere af oss skulle måhända säga det samma.
Följande morgon (den 25 september) bar det åter i väg med bördan på ryggen. Komne ned till sjöns ände, togo vi oss där en liten rast. Vi fingo då på långt afstånd se en hare komma springande och sätta sig under en fjällklint. Smygande mig bakom några stora stenar, kom jag honom på ett par hundra alnars håll och var verkligen nog lycklig att därifrån få skjuta honom med kula, till stort jubel för de andra, som åsett min jakt under spänd väntan att få se, om de skulle få färsk mat till kvällen.
Marschen gick därefter vidare ned genom den på sina ställen trånga dalen utför tvärbranta sluttningar och stenrös hoppackade i moräner. Till vänster om oss hade vi ännu ett långt stycke nedåt en arm af inlandsisen. Men här nere vältade han framför sig ofantliga moräner och bildade tillika höga iskäglor och kammar, hvilka dock voro så betäckta med ler och sten, att man hade svårt att skilja dem från verkligt bart land.
Fram på förmiddagen träffade vi på en tvärbrant klef, och under oss hade vi åter en insjö, i hvilken inlandsisen
