vara kvar, när vi kommo fram till människor, där det ju blefve alldeles värdelöst.
För sista gången, innan vi träffade på människor och lyx, njöto vi nu af dessa underbart härliga aftnar. Medan vi sutto där på berget under den stjärnklara himmeln, föreföll det oss, som vi toge afsked af denna natur och detta lif, som vi lefvat oss så in uti och som blifvit oss så kära.
Vår resa var nu snart slut. Vi hade haft många missöden och många oväntade hinder, men hade lyckligt öfverstått dem alla, hade kommit genom drifisen och upp längs kusten, öfver inlandsisen och, trots motvind, ut genom fjorden i vår skröpliga båt; vi hade haft svårt arbete och onekligen slitit en hel del ondt för att nå det mål, vi nu voro så nära — och hvilken känsla hade vi nu? Var det den lycklige segrarens? Hvad mig själf beträffar, måste jag svara nej. Det var mig omöjligt att finna något annat än en stark känsla af mätthet, och den var ju god nog; men målet! Ja, det hade vi väntat för länge på; det kom för litet oförberedt.
Vi kröpo tillsammans i våra päskar på hvar sin ljungtufva där uppe på bergsluttningen och sofvo denna sista natt under bar himmel den bästa sömn vi på länge haft.
Det var först långt fram på dagen (den 3 oktober) vi ändtligen reste på oss där vi lågo. Vinden, som redan länge legat starkt uppåt sundet mot Godthaab, kallade oss till arbete. Men för första gången hade vi ingen brådska; vi kommo tids nog fram.
Vi åto vår frukost med de redligaste afsikter att göra slut på matsäcken. Vi åto lefverpastej och bröd, men särskildt gjorde vi åter ett väldigt inhugg på smöret och chokladen. Vi måste dock uppgifva försöket och sticka ut till sjös. Fram på förmiddagen uppnådde vi en strax söder om
