Godthaab liggande udde, där vi sågo flere eskimåkojor och ett stort europeiskt hus. Efter hvad vi sedermera fingo veta, var det Ny Herrnhut, en af de få stationer, den tyska herrnhutska missionen har på Grönland.
Då vi plötsligt fingo stark motvind, beslöto vi härifrån öfver land gå till Godthaab, och vi vände därför in mot stranden, där redan en hel mängd eskimåer, i synnerhet gamla kvinnor, som kommo springande ut ur husen, hade samlats under ett pratande och ett larmande och med samma egendomliga åtbörder, som vi redan sett på östkusten. För oss var skilnaden obetydlig: samma utseende, samma fulhet och samma fettglänsande vänlighet.
De skockade sig omkring oss, hjälpte oss att bära upp sakerna och draga upp båten på land. Alltsammans gick för sig under ett döfvande pladder, under skratt och förundran öfver oss båda stackare, som kommo i »en half» båt. Detta uttryck var ganska betecknande, ty vår farkost liknade verkligen framdelen af en båt.
Medan vi stodo där och togo vara på vår båt och andra värdefulla tillhörigheter, utan att taga notis om alla de många människorna omkring oss, som vi ju icke förstodo, fingo vi se en ung man komma springande emot oss. Han var i det närmaste klädd i grönlandsdräkt, men hade en tam o’shantermössa på hufvudet och ett vackert, blondt ansikte, så olikt en eskimås som möjligt. Man kunde ej gärna misstaga sig om, att det, liksom hela hans uppträdande, var direkt importeradt från Kongens by.
Han kom fram till oss och helsade. Det samma gjorde jag, och så frågade han: »Do you speak english?» Uttalet röjde den danska tungan, och jag betänkte mig litet om jag skulle svara på samma språk, men så frågade han lyckligtvis strax: »Are vou englishmen?» Härpå kunde jag tryggt
