svara på god norska: »Nei, vi er nordmænd.» — »Tør jeg spørge om Deres navn?» — »Mitt namn är Nansen, och vi komma från inlandsisen.» — »Ah, tänkte jag inte det! Tillåt mig att lyckönska eder!»
En af mina första frågor gälde fartyget till Danmark. Hade det redan afgått? Ja, från Godthaab hade det sista afgått för två månader sedan, och det fanns intet fartyg, som nu kunde upphinnas. Den enda möjligheten vore, om vi kunde hinna Fox i Ivigtut; men det skulle gå därifrån i midten af oktober, och det var 70 mil dit.
Detta var föga hugneliga underrättelser. Det var tanken att hinna ångbåten till Europa som där inne på isen drifvit oss framåt; det var tanken på fartyget som alltid spökat i våra hufvuden och aldrig tillåtit oss en enda stunds njutning af lifvet. Vi hade alltid tröstat oss med, att vi skulle få taga skadan igen ombord, och nu hade detta fartyg gått långt innan vi började isvandringen. Det var ett helt luftslott af sköna förhoppningar som med ens ramlade. I synnerhet var det svårt för de andra, som hade nära släktingar och vänner de längtade efter, ja, en till och med hustru och barn. Ofta hade de talt om, hur härligt det skulle bli, när de nu snart komme hem. De skulle komma att stanna här en lång vinter och vår, medan de hemmavarande skulle tro dem vara för länge sedan döda. Det finge ej ske. Post måste snarast möjligt afgå till Fox, vårt sista hopp.
Medan vi talade härom, kom ännu en europé till stället. Det var herr Voged, den tyske missionären på platsen. Han önskade oss välkomne och tillät oss ej gå hans bostad förbi. Det var samma byggning vi först sett och som begagnades både till kyrka och boställe åt missionären.
Det var en plötslig öfvergång att åter komma i ett hus. Den enkla inredningen i denne fromma mans boning
