utom obekantskap med de enklaste fysiologiska lagar, antingen brist på erfarenhet eller också på god vilja att tillgodogöra sina erfarenheter. Det förefaller dock så enkelt och själfklart, att man här i lifvet ej får någonting utan att på ett eller annat sätt betala för det, och att följaktligen en konstlad stimulering, äfven om den ej, såsom utan tvifvel är fallet, hade någon direkt skadlig verkan, endast kan medföra en öfvergående retning med därpå följande förslappning.
Med undantag af chokolad, som är närande på samma gång som lindrigt stimulerande, tillföra ju sådana konstgjorda retmedel kroppen ingen egentlig näring, och de krafter, man förskottsvis får i det ena ögonblicket, måste betalas med en motsvarande afmattning i det följande.
En och annan skall här måhända invända, att tillfällen kunna förekomma, då det gäller att endast ha krafter för ett kort ögonblick. Men därtill vill jag svara, att jag icke inser, huru dylika tillfällen skola kunna inträffa på en längre slädexpedition, där det tvärtom gäller som regel att arbeta så regelbundet och säkert som möjligt.
Allt detta kan förefalla många så själfklart, att det är öfverflödigt att tala om det; men icke dess mindre ser man arktiska expeditioner ännu på senaste tiden afgå med stora laddningar icke blott af tobak, utan äfven af så förstörande stimulantia som spritdrycker. Betecknande för uppfattningen i det hänseendet är t. ex. listan på de dryckesvaror, som den andra tyska nordpolsexpeditionen (se dennas berättelse, inledningen sid. 44 och 46) förde med sig på de båda fartygen Germania och Hansa. Det är sorgligt, när denna missuppfattning leder till sådana följder som den hade under Greelyexpeditionen, den senaste stora tragedien i den arktiska upptäcktshistorien. När man t. ex. ser, huru den käcke1sergeant Rice, uppgifven af trötthet, uthungrad och förfrusen,
