tror sig kunna rädda lifvet genom ett glas rom tillsatt med ammoniak (det värsta han gärna kunde hitta på), och strax därefter dör i sin vän Fredericks armar, medan Frederick tar af sig kläderna ända till skjortan för att värma vännens stelnande lemmar o. s. v., då kan man ej undgå att känna sig underlig till mods vid tanken på, att så mycket mod, så mycken energi och själfuppoffring skulle sålunda rent af ödas bort. Jag skall icke omtala de ohyggliga bacchanalier, hvaråt folket på denna expedition, i dessa ogästvänliga omgifningar och omringadt af döden på alla sidor, öfverlemnade sig.
Utom det att alkoholen slappar uthålligheten och direkt skadar därigenom, att den nedsätter kroppstemperaturen och minskar magens verksamhet, förslöar han äfven energien och företagsamheten, och detta icke minst när folket, såsom på Greelyexpeditionen var fallet, är utsvultet och eländigt.
Men hvad skall man säga, när en så erfaren polarresande som Julius Payer, i sin bok om den österrikisk-ungerska nordpolsexpeditionen (1872—74), yttrar, att »en daglig liten ration rom, i synnerhet vid mycket låg temperatur, är nästan oumbärlig» (se sid. 224), liksom icke bränvin just vid låga temperaturer vore skadligast, liksom det ej vore konstateradt, att det verkar en nedsättning i stället för en höjning af kroppstemperaturen! Många tro dock motsatsen vara förhållandet, emedan de, sedan de druckit det, känna, att »det värmer invärtes», och emedan de bli varma efter en god middag med många hetsiga viner.
Många äro af den åsikt, att äfven om man icke vill begagna bränvin till dagliga rationer, man dock bör ha sådant med för att användas till medicin. Jag skulle gärna vilja gifva dem rätt, om man blott kunde säga mig ett enda fall, då det skulle vara nödvändigt. Så länge man det icke
