Ännu viktigare är, att skid-idrotten fått sina representanter bland gudarne. Nordländingen Eyvind Skaldespiller (från Helgeland) kallar i ett kväde från omkring 990 Tjasses dotter Skade »öndur-dís», d. v. s. skidgudinnan, och isländaren Einar Skåleglam, hvilken omkring 980 diktade ett kväde till Hakon jarls ära, ger Uller tillnamnet ander-guden (àndur jölkr, egentligen andrernas Oden). Märkas bör äfven, att Skade är af jotunätt. Erinrar man sig, att norrmännen ofta gjorde lappar och troll till ett, så ligger det ganska nära att antaga, att Eyvind tänkt sig henne af lappsk härkomst.
Om Uller förtjänar anmärkas, att han i Danmark icke är gud för skidlöpning, utan för skridskoåkning. Ty om »Ollerus» säger Saxo, att han, för att färdas öfver hafvet, i stället för fartyg begagnade ett ben, öfver hvilket han sjungit trollsånger. Härmed menas, att han gick på »islegger», isben, | den form af skridskor, som våra förfäder begagnade och som äfven, af en mängd fornfynd att sluta, på en mycket aflägsen tid varit allmänna i Tyskland. På vissa trakter både i Norge och Tyskland brukas de ännu i dag. Det är sålunda säkerligen först i det nordliga Norge Uller blifvit en skidgud, medan skidlöpningen helt visst aldrig trängt ned till Danmark, där naturförhållandena ju ej häller inbjuda därtill. Sagan om den danske konungen Harald Blåtand och Toke, som måste ränna på skidor utför Kullen i Skåne, har i detta hänseende ingen betydelse, då hon tydligen härstammar från Norge, där detsamma också berättas om en konung Harald och »Hemingen den unge». (Se här nedan.)
I de historiska sagorna omtalas, huru Egil Skallagrimsson, då han en vinter, cirka 950, i den norske konungens uppdrag skulle begifva sig till Värmland, men konungens sändemän öfvergåfvo honom, ställde sig på sina skidor och genom natt och dag rände till Oplanden samt vidare norrut öfver Dovrefjäll till konungen (Egils saga, kap. 71). Att
