skidor redan så tidigt voro i bruk äfven på Romerike, förefaller ganska sannolikt, då vi läsa om huru Harald Hårdråde, som: uppehöll sig i södern från sitt 15:e till sitt 31:a år (1030—1046), redan i sin ungdom på Ringerike lärt sig gå på skidor. Från hans tid är också ämnet lånadt till de öfver hela landet utbredda kämpavisorna om Heming, hvars underbara skidlöpning i Nordlanden äfven omtalas i Flatöboken (cirka 1390).
Omkvädet i de flesta verserna lyder: »Hemingen den unge så väl uppå skidor ränna kunde» och det är väl på grund af sin skicklighet i en af folkets älsklingsidrotter som han ända till våra dagar lefvat i folkdiktningen.
Senare omtalas skidor och skidlöpning på många ställen i våra sagor, och däraf inses tydligt, att skidlöpning långa tider igenom varit en allmänt känd idrott i Norge.
»Det faller tämligen af sig själft,» säger Storm, »att den allmänna posten vintertiden befordrades på skidor, när den ej kunde komma fram på släde eller hästrygg. Detta synes äfven af några bref från 1525 och 1535. I det senare heter det, att »småsvenner» i början af december »måste löpa på skidor öfver Dovrefjäll och genom alla skogarna norr därom ända till Trondhjem».
Att norrmännen i äldre tider varit skickligare skidlöpare än nu, ha vi ingen anledning antaga, och när vi sålunda läsa om, huru Arnljot Gellina (cirka år 1000) rände med två män bakpå sina skidor, och det oaktadt löpte lika fort som han varit ensam på skidorna, då vet hvarenda skidlöpare mycket väl, att sådant måste tillhöra fantasiens värld. Berättelsen återgifves af en isländare, Snorre, efter en isländsk sägen, men som vi längre fram skola se, kände isländarne knappast konsten.
I våra dagar äro skidor kända och begagnade öfver hela Norge, från Nordkap till Lindesnäs, dock minst på väst-
