I Amerika funnos länge inga skidor. Det är först på den allra senaste tiden de blifvit dit införda af skandinaverna, i synnerhet i de norra staterna. Den bekante norske resanden kapten A. Jacobsen har meddelat mig, att »i den del af Rocky-Mountains, där det om vintern faller mycken snö, har befolkningen, i synnerhet grufarbetarne, länge användt skidor, särskildt till postbefordring mellan afsides liggande gruforter. De flesta af dessa postförare skola vara skandinaver».
I Wisconsin, Minnesota och angränsande trakter har skidlöpning införts af norrmän, och på flere ställen i dessa trakter hållas årliga prisränningar. Äfven i California äro skidor numera kända och begagnade.
Likaledes har man i dessa dagar vid järnvägsanläggningen öfver Cordillererna mellan Argentina och Chile sökt anställa norska skidlöpare.
På sin berömda karta öfver norden från 1539 afbildar Olaus Magni finmarkingarne med skidor på fötterna, när de på konung Frodes tid föra krig med helsingarne.
Till krigsbruk ha skidorna ofta användts i Skandinavien. Det är ju också ej mer än man kunde vänta, ty klart är, att skidor under vinterfälttåg måste erbjuda en stor fördel.
Den förste som infört dem i krigshistorien är, efter all sannolikhet, konung Sverre, och det länder hans härförartalent till stor heder, att han förstod begagna sig af dem och till och med organiserade en skidlöparkår bland opländingarne.
Före slaget i Oslo (mars 1200) befaller Sverre vid mönstringen på isen Pål Belte och hans opländingar att taga sina skidor och skidstafvar och ränna upp på Ryenbergen för att söka utforska motståndarnes styrka[1]. Det är af ordalagen här alldeles tydligt, att denna skara är utrustad med skidor till krigsbruk.
- ↑ Sverres saga, kap. 163.
