Sida:Påskäggen och deras hedniska ursprung – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift.djvu/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
143
PÅSKÄGGEN OCH DERAS HEDNISKA URSPRUNG.

kas till barnen, hvilka sedan leka med dem; ofta gömmas de på i många dagar, tills de slutligen ätas upp, då ofta äfven till sitt innehåll angripna af den ibland använda anilinfärgen. Bland allmogen var det flerstädes vanligt att gömma påskäggen till följande påsk för att då af deras inre tillstånd se, om rikedom eller fattigdom skulle bli ens lott. Var ägget fullt, blef man rik, var det tomt, blef man fattig.[1]

Äggrullningen tillgår i Sverige ofta sålunda: en lång bana utses på en sandad gång, och vid den ena ändan lägges en tegelpanna i sluttande läge. En efter en låter nu ett ägg löpa utför tegelpannan, och när en spelares ägg träffar en annans, får han taga upp bägge. De ägg, som gå sönder, ätas upp. På liknande sätt tillgår leken i Tyskland, där äggen rullas ned från små höjder.[2] I Sleswig rullas de från en takpanna ned i sanden. Företages leken inomhus, anordnas en liten bana af sand eller ock lägges en madrass i lutande ställning. I Washington fortlefver alltjämt samma bruk i den s. k. äggrullningsfesten. Annandag påsk, då staden står i sin fagraste vårgrönska, samlas tusentals barn af alla åldrar och stånd, såväl svarta som hvita, försedda med korgar med brokigt färgade ägg för att deltaga i äggrullandet, som äger rum i presidentens park invid Hvita huset.[3]

Ett spel, som mångenstädes, såväl hos oss som i andra länder, fortfarande är allmänt brukligt, är följande. Tvänne spelare ta hvar sitt ägg och stöta dem samtidigt mot hvarandra. Den, hvars ägg går sönder, har förlorat. Spelandet med röda ägg var tidigt allmänt gängse i Tyskland, såsom framgår af de förbud, som utfärdats däremot. Så förbjöds t. ex. i en skrifvelse af den 15 april 1615 att under påskhelgen spela med röda ägg i kyrkan eller på kyrkogården, hvarigenom icke blott de spelande själfva utan äfven andra förhindrades att lyssna till Guds ord. Den, som därmed beträddes,

  1. E. Wigström, Allmogeseder i Rönnebergs hd, Skåne, s. 17, (Sv. landsm. XVII: 2) och samma förf., Folkdiktning. 1. S. 233. Äfven meddeladt af Hilma Berg från Västra Vemmerlöfs sn.
  2. O. Hartung, Zur Volkskunde aus Anhalt. Zeitschrift des Vereins für Volkskunde. Berlin 1897. S. 77.
  3. The Evening Star, Washington D. C. April 24. 1905.