skildt voro ägg och bröd vanliga offergåfvor. När de hedniska offren upphörde, behöllo kyrkan och prästerna offergåfvorna för sig. Dessa offer af naturalier öfvergingo senare till andra förmåner eller omsattes i deras myntvärde. Detta var på sina ställen äfven förhållandet med äggoffren, hvilka dock fortfarande gingo under namn af »Ostereier», vare sig det var verkliga hönsägg eller penningar som offrades.[1] Dessa offergåfvor lades förr på altaret i kyrkan.[2] Hos oss förekom äfven påskoffer, som bestod af penningeafgift till prästerna, och som på 1500-talet benämndes »påske-altare» och »påsche-måle», något som då af ålder varit brukligt. — Söder om Neuem i Österrike ligger på toppen af ett berg ett litet kapell, helgadt åt den heliga Kunigunda. Den 1 maj bruka bondkvinnorna i trakten vallfärda dit och lägga ned äggoffer vid altaret. Förr förde de med sig hela korgar fulla med ägg, hvilka tillföllo själasörjaren.[3] På många ställen i Tyskland fortlefver ännu bruket att lämna offer af ägg till församlingens präst och klockare. Samma är äfven förhållandet i vissa provinser i Frankrike, där prästen genom klockaren eller kyrktjänaren låter insamla offergåfvor af ägg. Det nu för tiden vanligaste är dock, att det är korbarnen, som gå omkring och insamla dem för egen räkning. Äfven hos oss förekommer påskaftonen ett dylikt ägginsamlande. I socknarna i södra Skåne gå barnen då omkring i bondgårdarna för att få ägg. Förr gingo de icke förrän vid 9-, 10-tiden, nu begynna de redan kl. 8. Högtidsklädda vandra de från den ena gården till den andra, de stanna innanför dörren, och husmodern vet då genast, hvad de vilja. Sång förekommer icke, som förhållandet är vid ägginsamlandet valborgsmässoaftonen. På somliga ställen erhålla de ett hvitt och ett färgadt ägg, på andra ett eller två färgade. De få dock inga ägg med figurer på, ty dessa äro blott afsedda för familjemedlemmarna. Förr fingo de äfven en brödkaka i de större bondgårdarna. Barnen i huset och tjänarna få ett visst antal ägg hvar, sju
