allmänt väl; de särskilda fastigheterna bilda tillsammans det land, där folket skall leva sitt liv, och det kan icke lämnas i den enskilde jordägarens skön att så förfara med sin jord, att det helas väl äventyras.
Oberoende av alla uttryckliga lagbud står den i varje sund rättsordning inneboende grundsats, att rätten icke är endast en formell makt utan en omklädnad för ett intresse, vilket av rättsordningen erkännes såsom berättigat, ett medel att skydda och främja detta intresse. Saknas varje möjligt sådant intresse, bör icke den formella rätten få ställa sig hindrande för andra intressen.
De alster naturen själv frambringar inom en fastighets område äro, på sätt i 2 § är utsagt, så länge de äro förbundna med fastigheten tillbehör till denna och underkastade jordägarens äganderätt. Men icke heller i detta hänseende saknar nyss angivna synpunkt tillämpning. Fastigheten bildar icke ett rättsligt avstängt område, inom vilket en främmande icke får träda och vars naturalster han icke får röra; endast när därigenom ägarens verkliga intressen förnärmas, är det otillåtet. Att utan lov taga väg över »tomt, åker, äng, plantering eller andra ägor, vilka därav kunna skadas», är belagt med straffpåföljd (24 kap. 11 § strafflagen), men eljest är beträdande av annans mark icke någon förment. Och i fråga om naturalster giver strafflagen skydd endast mot olovligt tillägnande av vissa sådana (24 kap. 3 och 4 §§); bland dessa förekomma icke vilt växande blommor, örter, bär eller svamp. Utan tvivel vilar denna strafflagens tystnad på antagandet, att dylika naturalster icke representera något egentligt värde och att det därför bör stå en var öppet att göra sig dem tillgodo. I fråga om vilda blomster och örter är antagandet allt fortfarande i huvudsak riktigt; ett förbud mot tillägnande är här endast undantagsvis berättigat, och då icke av hänsyn till jordägarens rätt utan till skydd mot ödeläggande av naturens egendomligare eller sällsyntare företeelser. Annorlunda förhåller det sig med de vilda bären. Lättade kommunikationer och därmed ökad möjlighet för en lönande avsättning hava åt vissa av de vilda bären, särskilt lingonen, givit ett värde, som man vid tiden för strafflagens tillkomst icke kunde ana. Frågan om jordägarens rätt med avseende å dessa naturalster har därför under senare tid blivit föremål för livligt meningsutbyte.
Då med avseende å den betydelse frågan om de vilda bärens tillgodogörande numera vunnit bestämmelse i ämnet ansetts icke böra saknas i jordabalken, har beredningen sökt förskaffa sig upplysning från olika delar av landet angående den rättsuppfattning, som för närvarande gör sig gällande i frågan. Den sålunda åstadkomna utredningen
