synes giva vid handen, att den uppfattning, som tillägger en var rätt att på annans mark plocka bär och andra dylika naturalster, kan sägas vara den rådande i vårt land. I de delar av landet, där utmarkerna upptaga stora vidder, är denna uppfattning så gott som enstämmig, men i tätare bebyggda orter synes under senare tid den åskådning hava vunnit insteg bland jordägarna, att de äga förbjuda bärplockning på sin mark.
Att omförmälda, såsom sedvanerättslig betecknade uppfattning skulle utan vidare lagfästas, har icke synts beredningen vara riktigt. Såsom ovan antytts, har denna uppfattning hämtat sitt berättigande från förhållanden, vilka icke vidare i allmänhet äro för handen. De vilda bären hava erhållit ett värde, som förr var okänt, och om numera jordägaren vill avhålla andra från att tillägna sig dem på hans mark, är detta icke utslag av en ogenhet, som icke bör tålas, utan av en i och för sig naturlig önskan att göra sig till godo en ekonomiskt avsevärd avkastning av fastigheten. Och från nationalekonomisk synpunkt torde det vara att antaga, att genom hävdande av jordägarens rätt en väl ordnad export snarare skulle befordras än genom att lämna hela skörden av bär till skövling av den förstkommande.
Å andra sidan har beredningen icke ansett det böra ifrågasättas att alldeles bryta med den hävdvunna uppfattningen och obetingat förbehålla skogsbären åt jordägaren. Att tillerkänna jordägaren en sådan rätt vore så mycket mindre lämpligt, som detta i stort sett komme att ske till förfång för den fattigare delen av befolkningen. Å de stora vidderna, där bären förekomma i överflödande ymnighet, får jordägaren finna sig i att dela med andra landets inbyggare. Däremot synes det icke obilligt, vare sig att visst område intill hans hemvist lämnas också i detta hänseende fridlyst för närgångenheten eller att honom medgives rätt att förbehålla sig ett visst mindre område, där han är närmast att skörda och där han icke behöver befara att bliva förekommen av andra. Och det är visserligen icke någon undantagslös regel, att jordägaren är den rike, den, som tager bären, den fattige; enligt vad erfarenheten giver vid handen inträffar också det motsatta.
På nu antydda uppfattning av de stridiga intressenas ömsesidiga berättigande grundas den bestämmelse, som i förevarande paragraf meddelas. Å själva tomtplatsen med därtill hörande trädgård eller park är det icke främmande medgivet att utan ägarens tillåtelse plocka bär. Därförutom bör det vara jordägaren öppet att genom förbud, som antingen för särskilt fall meddelas eller genom anslag eller annorledes kungöres, utesluta andra från bärplockning inom ett visst område intill
