allvarliga hinder och svårigheter att göra detta, så mycket mera, som de själva vid tiden för bärplockningen äro sysselsatta med sädesskördens inbärgande och därför lätt bliva i fråga om bärskörden förekomna av andra. Särskilt torde detta gälla en stor del smärre jordägare, för vilka bär- och i all synnerhet lingonskörden representerar ett jämförelsevis större värde. Härtill kommer, att genom det sätt, varpå bärplockningen mången gång bedrives, obehag och skada av olika slag förorsakas. De uttalanden, som bifogats motionerna, bära nogsamt vittne härom, och även eljest har från skida delar av landet försports klagan häröver. Ej minst har denna klagan riktat sig emot den åverkan, som vid bärplockning av nu antydda slag mången gång övas på skogen, och den fara, som särskilt uppstår för skogssådd eller skogsplantering, som verkställts å marker, där skogsbär finnas.
Vid nyss antydda förhållanden ligger det nära, att en stark misstämning kan uppkomma mellan å ena sidan jordägarne eller jordinnehavarne och å andra sidan dem, som vilja plocka bären å deras ägor samt därvid allenast förmena sig vara i sin goda rätt. Konkurrensen om bären antager former, vilka icke kunna anses förenliga med god ordning. Förhållandena kunna, såsom en del av de anförda exemplen giva vid handen, bliva hart när olidliga. – Det må slutligen ej heller förbises, att denna konkurrens framkallar en tävlan att först eller i största mängd komma åt bären, vilken kan verka förstörande för ett rätt ekonomiskt tillgodogörande av denna inkomstkälla.
Utskottet har genom vad sålunda anförts funnit det ådagalagt, att denna frågas ordnande på lagstiftningens väg är en angelägenhet av obestridlig vikt, för vilket riksdagen ej bör underlåta att nu påkalla Kungl. Maj:ts uppmärksamhet.
Vid övervägande av de åtgärder, som härvid böra ifrågakomma, har utskottet icke ansett sig kunna förorda en omedelbar ändring i strafflagens 24 kap. Det torde till en början vara omöjligt att utan vidare införa ett straffskydd mot tagande å annans mark av skogsbär i allmänhet; detta skulle utan tvivel komma i alltför stark strid mot den ännu gällande uppfattningen om det lovliga i att tillgodogöra sig särskilt vissa slag av dylika bär. För stora delar av vårt land skulle dessutom en dylik straffbestämmelse visa sig hart när omöjlig att genomföra och, om den det kunde, verka stor och väsentlig skada. Tvivelaktigt kan väl ock vara, vilka bär såsom fallande under beteckningen »skogsbär» skulle vara inbegripna under ett dylikt straffskydd. Men för övrigt synes utskottet frågan icke kunna lösas allenast genom införande av en straffbestämmelse. På sätt lagberedningen i sitt ovan återgivna uttalande
